Raoul Wallenberg: En biografi, Stockholm 2012. Översatt till ryska, ungerska och engelska (The hero of Budapest: The triumph and tragedy of Raoul Wallenberg, 2014)
I andra världskrigets slutskede ansvarade Raoul Wallenberg för den största humanitära räddningsinsats som någonsin utförts av en svensk. Sedan Tyskland i mars 1944 ockuperat Ungern utrotades under loppet av bara sju veckor närmare en halv miljon ungerska judar. I juli skickades Wallenberg som diplomat till Budapest med uppdrag att försöka förhindra att den kvarts miljon judar som ännu var i livet också gasades ihjäl.
Räddningsaktionen som Wallenberg drog igång i Budapest var av imponerande mått. Han utfärdade svenska skyddsdokument åt närmare tio tusen judar, som gjordes till svenska medborgare och därigenom undslapp deportation och död.
I januari 1945 greps han av Röda armén, häktades och fördes till Moskva, där han fängslades och av allt att döma avrättades två och ett halvt år senare. Historien om Raoul Wallenberg är därför inte bara historien om hans insatser för Budapests judar, om hans gärning. Den handlar också om priset han fick betala, om hans öde i Sovjetunionen som sextiosju år efter bortförandet alltjämt är höljt i dunkel.
Frontlinjen mellan 1900-talets två stora totalitära ideologier löpte hösten 1944 genom Budapest. Raoul Wallenberg hamnade mitt i korselden. Segerrik i kampen mot den ena föll han offer för den andra.
”Bengt Jangfeldt … befäster … sin ställning som en av våra mest framstående levnadstecknare. Den vackert formgivna boken är till sin karaktär en klassisk biografi i det stora formatet, komponerad av en tonsäker stilist.” (Johan Östling, Svenska Dagbladet)
”Jangfeldt har grävt så djupt i arkiven man i nuläget kan göra. [Han] skildrar en ung affärsman som aldrig släppts in i Wallenbergsfären på riktigt och som i Budapest finner en stark meningsfullhet i sitt arbete. Så stark att han vill verka in i det sista och mitt i krigslarmet gör misstaget att kontakta de sovjetiska erövrarna. Jangfeldts skildring av det som sedan sker är också sorgligt övertygande.” (Ola Larsmo, Dagens Nyheter)