Vi och dom

Vi och dom: Bengt Jangfeldt om Ryssland som idé

Vi och dom: Bengt Jangfeldt om Ryssland som idé, Stockholm 2017 (2022). Utgiven på italienska med titeln L’idea russa: Da Dostoevskij a Putin och finska med titeln Venäjä: Aatteet ja ideat Pietari Suuresta Putuniin (2022)

Allt ifrån Peter den store till Vladimir Putin har frågan om Rysslands förhållande till Europa och europeiska värderingar upptagit och splittrat landets härskare, filosofer och folk. Motsättningen mellan dem som ser Rysslands enda framkomliga väg i ett närmande till väst och dem som förespråkar ”den ryska vägen” är ett konstant fenomen i landets historia.

Samma dualism präglar också ett annat särdrag i rysk historia, nämligen relationen mellan härskare och folk. Ryssland känner historiskt bara en sorts förhållande mellan styrande och styrda: den vertikala. På tsartiden utövades den politiska makten av en enväldig tsar, en autokrat, på sovjettiden av ett enväldigt kommunistparti med en generalsekreterare i spetsen, under den postsovjetiska epoken av en maktfullkomlig och hänsynslös politisk och ekonomisk elit. Förhållandet mellan makten och intelligentsian, sedan början av 1800-talet kondenserat till formeln ”poeten och tsaren”, är en underkategori av denna relation. Anledningen är att det till skillnad från de västerländska demokratierna i Ryssland med undantag för korta mellanspel aldrig har funnits balanseran-de faktorer i form av fria medier, fria val, en oberoende rättsordning med mera.

I denna essä behandlar jag den ryska kulturen (i ordets vidare mening) som en i huvudsak dualistisk företeelse, där det som kan kallas ”den tredje vägen” – inom politiken uttryckt som liberalism – aldrig har utgjort ett livskraftigt alternativ. Medveten om faran med dylika generaliseringar är jag samtidigt djupt övertygad om det motiverade i denna förklaringsmodell.

I stället för en historisk utveckling, där ett stadium övergår i ett annat på ett mer eller mindre organiskt sätt, karaktäriseras den ryska historien av en ständig vågrörelse av uppbrott och stagnation, förtryck och töväder, censur och öppenhet, reformer och kontrareformer. En följd av detta cykliska schema är att idéer som formulerades för generationer sedan aldrig har försvunnit från dagordningen utan med jämna mellanrum dyker upp igen och pockar på uppmärksamhet.

En sådan idé är att Ryssland utgör en egen, särartad civilisation som inte bara skiljer sig från den västerländska utan är moraliskt överlägsen denna. Den föddes för snart 200 år sedan, på tsar Nikolaj I:s tid. Efter Sovjetunionens sönderfall, och framför allt under Putineran, har den upplevt en sådan renässans att den under smeknamnet patriotism har kommit att ersätta kommunismen som statsbärande ideologi.

”Den ryska idén” kallades den av Dostojevskij. Det är om denna som den här essän handlar.

”I en serie kronologiska nedslag beskriver Jangfeldt Rysslands pendelrörelser mellan reformer och motreformer, revolutioner och motrevolutioner, från 1700-talets mitt fram till i dag. … I denna utmärkta essä noterar Jangfeldt inte utan sorg att Ryssland, efter en viss demokratisering på 1990-talet, under Vladimir Putin återvänt till tidigare epoker med nyord som ’suverän demokrati’ och ’maktvertikal’; eufemismer för avsaknaden av demokrati och maktdelning i staten.” (Martin Kragh, Axess)

error: Content is protected !!